När som jag sutto där på utedasset…

…fick jag ta emot glädjande besked om passet. Det närmsta jag kommit poesi i det som antagligen heter dass-genren. Att poesi och prosa inte behöver ha med verkligheten att göra vet väl alla – det kan vara fiktion. Huruvida jag satt på dass och fick beskedet behöver alltså inte vara verklighets-baserat även om det kan vara så. Mera säger jag inte om det. Hur som helst ringde telefonen – dolt nummer – bäst jag svarar för det kan vara doktorn på Motala lasarett som ville ge mig besked om mitt blodvärde (som har varit mycket dåligt men som nu är på uppgång). "Hej Olga", sa en mansperson, "jag vill bara lämna det glädjande beskedet att blodprovet var positivt". Ingen presentation utan bara – "Hej Olga". Det tog en stund innan jag kopplade och kände igen rösten. Det var inte min doktor utan hundarnas veterinär som talade om att Märta-Mai utvecklat antikroppar mot rabies så nu är alla stämplar på vaccinationer införda i MMs pass bara att åka iväg och erövra internationella tävlingsbanorna utomlands.

Finns dock några aber – Märta-Mai måste först klara några licenser. I morgon lördag bär det av mot Kalmar för andra licenstävlingen som går av stapeln på söndag. Håll alla tummar och klor för att det ska gå vägen. Märta-Mai behöver inte springa fort bara hon kommer i mål oskadd helst. Det är inga semifinaler men hon behöver i alla fall hålla tre lopp utan missöden. I höst ska vi prova på Lure Coursing jag tror det är en tävlingsform som kommer att passa Märta-Mai det lilla energiknippet.

"Jag hör vad du säger matte! Ska vi ta och lattja med bollen så länge? Licenserna tar vi sedan eller hur…?" 

Bonusbild på Harry när han skakar av sig efter att jagat rådjur in i rågåkern. Jag såg rådjuren hoppa i långa väg-vinnande skutt iväg genom åkern medan av Harry syntes inte en svanstipp en gång. Bättre lycka en annan gång grabben! Eller ska jag säga fyyyyyy på dig?! Det var illa gjort usssch!!