Ett helt fält av blommande vallmo och ett foto går inte att göra vyn rättvisa. Lantbrukaren har arbetat för att det ska vara raps där så han är nog inte lika lycklig men en fröjd för ögat är det när man passerar.
Det har redan blommat i flera veckor men det återstår säkert miljontals knoppar att slå ut fortfarande.
Här har rapsen tagit över ändå och vad slår ett blommande rapsfält?
Som smör i solsken.
På andra sidan vägen ett mognande vetefält fritt från vallmo men bara lite blåklint i kanten.
En utslagen whippet som nyss visade vad en vinthund förmår i uthållighet och hastighet. Vi lekte på Violaplatsen och MM sprang minst 15 varv i högsta hastighet – det är som om blixten stod stilla. Vi räknade ut att hon sprang minst 1 kilometer. Alla hundarna var lösa och hängde på hem uppför berget men MM ville springa mera. Vi andra gick och hon stannade kvar. Det har hänt förut att hon till slut tröttnar på att vara ensam och då kommer hon som en raket och landar på verandan med tungan som en slips – så och denna afton. Ett mål mat stod färdigt och det smakade den lilla damen efter den repan. Efteråt ser man ut så här – utslagen!
Jag har presenterat stugtomten förut och att det stupar ner mot Vättern. Här står Harry i upplaga 2009 då vi bodde här för andra sommaren.
Fullt så dramatiskt stupar ändå inte tomten som man får intryck av på första bilden utan det är små avsatser hela vägen ner. På den här platån har jag försökt anlägga en anspråkslös rabatt utmed berggrunden som huset vilar på.
Kuperad naturtomt är nog den närmsta beskrivningen. Nere i den gröna fonden skymtar taket på grannens vedbod. Det huset ligger ungefär i nivå med Violaplatsen så det är en rejäl stigning upp till oss som whippet-flickorna klipper på ett par sekunder. Vårt hus ligger så anonymt att det inte syns från något håll på land men väl från sjön. Våra nya grannar som dock bott här i två år frågade sist på midsommarfesten – exakt vilket hus är det ni bor i?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar