Lugnt men kallt

Vila efter snödramatik är vad jag ägnat mig åt. Mitt i snöovädret i fredags skulle min syster och jag på begravning i Söderköping ca. 9 mil från Motala. Vi kom fram 20 minuter innan begravningen skulle börja men ett tag trodde jag att vi skulle bli tvungna att ge upp färden dit. Sikten var obefintlig, vägbanan flöt ihop med omgivande fält så jag styrde efter snökäpparna i den mån de fanns och i så fall var synliga. Jag är så tacksam att jag fick tillfälle att ta farväl av min käraste moster Marianne som kämpat med sin MS i 60 år. Hon blev 84 år och vägde 27 kilo när hon avslutade sitt liv lugnt och stilla i sitt hem med vår kusin Bengt vid sin sida. Ännu en av de viktiga kvinnor som varit min förebild under min uppväxt har slutat sin livsgärning. Marianne arbetade som sjuksköterska på röntgenavdelningen på Söderköpings lasarett och hon var aktiv i Synskadades förening då hon nästan blev helt blind de sista åren på grund av sin grundsjukdom. Den tappraste av tappra var vår bästa moster. TACK MARIANNE!!

Vilka lugna härliga vinterdagar helgen bjudit men kallt tycker whippetflickorna som dock trotsat kylan på långisar till Varamobaden igår och i Vadstena idag.

Morgonpromenaden gick dock trögt trots att Märta-Mai fick på sig tjockaste pälsen. Jag fick locka och pocka och fick tre hundar med ut till slut. Greta borrade ner sig i korgen och tvärvägrade. Henne fick jag ta separat och då gick hon snabbt ner till hörnan och kissade i två minuter sedan till ena tallen i området så var hon färdigrastad. Det tog säkert hela 4 minuter med den rastrundan.

I Vadstena mitt på dagen hade temperaturen stigit och därmed promenadhumöret hos hundarna. Vi människor kom till korta då vantarna inte höll måttet vad gäller isolering mot kylan så en timme ute fick räcka. Nu håller Harry och jag på med att förbereda avslutningen på inomhusträningen i Ridhuset i kväll. Skojtävling med Alla Hjärtans Dag-tema står på programmet. Jag har köpt hjärtan som jag ska hänga på oss och vi ska finputsa på några tricks.