Bergsgeten

Märta-Mai agerade bergsget idag när vi var ute på långrunda i det sköna vädret.

När Märta-Mai springer lös är inte pinnarna långt borta. Hon kan bära pinnar hur långt som helst ju tyngre desto bättre.

Mobilbilder blir ju sisådär men man tager vad man haver.

Märta-Mai ger sig ut på strövtåg utmed bergskanten och det är tydligt att hon har ett mål…

… knappt hon syns uppe på krönet och hon är definitivt ute efter något…

Harry undrar om vi inte ska kalla henne tillbaka vilket jag försöker… samtidigt som jag klättrar ner för berget… minuterna går och ingen Märta-Mai … jag tänker att hon hör var Harry och jag är … minsann kommer hon ändå inte bakifrån och hon har helt säkert gått tillbaka till punkten där vi stod när hon försvann. Det slår aldrig fel! Det är ingen idé att flytta sig för hunden kommer tillbaka till samma ställe som hon utgick ifrån. Märta-Mai kom tillbaka och hon hade rullat sig i något riktigt äckligt och illaluktande. Det var bara att se glad ut och berömma henne och fortsätta promenaden som om inget hänt.

Inget äckligt alls att titta på. Bilden är från januari då gullet var på besök och Märta-Mai vilar i bakgrunden vid fönstret.