Den magnifika utsikten från fikabordet.
Utsikten åt andra hållet.
Vi gjorde en nedklättring till Älvarums udde. Vid den här platsen kommer man ända ner till vattnet och det går att bada här.
Ramslöken växer i mängder över hela Ombergs sluttningar ner mot vattnet. Som hundägare har man ju alltid påsar med sig så i morgon blir det vårlig soppa på ramslök till lunch.
Stranden vid Älvarum är väldigt stenig så badskor i packningen är att föredra.
Nu drar vi iväg bort mot Storpissan. Platsen heter faktiskt så och det beror på att många bäckar har samlats till en och rinner ut i Vättern med väldig kraft så det ser ut som en jätte som……hmmm.
En gran som slår knut på sig själv.
Bäcken som leder ner till sjön. Vattnet är kristallklart och går att dricka.
Fast kanske inte direkt där Harry går och sörplar.
Att vatten kan vara så gott!!
Ganska våt hund men otörstig.
Bäcken i sin slingriga fåra är nästan framme vid sjön men vi går nu uppåt i stället.
Många rotvältor ligger som monument efter stormar som rasat över Omberg.
Många skyltar finns så att man inte kan ta miste på vart man ska gå om man vill skåda den mäktiga Storpissan. Nästa gång kanske vi tar oss hela vägen ner dit men vi ville spara Greta från alltför lång promenad. Hon klarar att gå 5 kilometer men längre vill vi inte utsätta hennes alltmer svaga ben för. Greta älskar skogen och det ser man på hela hon för hon blir så pigg och framåt att gå över stock och sten och på mjuka upptrampade stigar där vitsippor, blåsippor och lungört kantar vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar