Hundarna och jag tog en lång vandring uppe vid Övralid. Inte en levande själ mötte vi i skogen som var helt tyst, snöflingorna föll och de snö-tyngda träden och den täckta marken dämpade alla ljud. Det var som att befinna sig mitt i ett vackert julkort där friden var total. Whippet-töserna fick komma loss en liten stund och de for som raketer fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram…och tillbaka. När de flämtade av spurtandet blev kopplade igen tassade vi fram mitt i skogen men på en plogad småväg.
Nära bilen började hundarna känna av en närvaro men de såg ingenting men det gjorde matte.
Rudolf och hans kompis tog det lugnt och spanade in mig med kameran…
…men tog till flykten efter en stund. Helt ljudlöst försvann dom och hundarna uppfattade aldrig de båda skönheterna som äger skogen där vi bara är besökare. En mäktig känsla infann sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar