På vinteräventyr i hembygden

Vi håller på att söka nya promenadvägar i vår nya hemstad och det kan verkligen ha sina sidor.

Min förkylning håller i sig men ut måste jag med hundarna. I det vackra vädret idag gick jag bort till Kronoängen för att släppa hundarna en stund. Från ängen har man denna magnifika vintriga utsikt.

Violet skadade sig sist när hon sprang här men med lite värme och massage och två dagars vila så är hon i vassaste rejsform igen.

Hundarna hittar gott om pinnar att rusa runt med och jaga varandra.

Harry gillar inte att jag fotograferar så han grälar på mig när jag inte kastar pinnar till honom.

Märta-Mai kommer farande med en lagom stor pinne. Småpinnar ratas numera av henne.

Här kommer MM igen med sitt fynd hon aldrig vill släppa ifrån sig.

Violet gillar att sträcka ut och för det behövs inga pinnar tycker hon. Hundarna fick springa ett tag sedan blev det uppsamling (MM kommer om hon får en torkad fiskbit i ersättning av sin fina pinne) och vi tog vägen bakom reningsverket och vi kom fram till en bro över en flod eller snarare bred å som mynnade ut i Vättern. Bron såg vansklig ut bevuxen med mossa på sina ställen och breda springor för smala tassar att trampa ner i. Hundarna passerade över den rangliga bron med viss tvekan och jag insåg att det inte skulle kunna gå att vända på den smala överfarten. Harry tyckte det var läskigt att se vattnet mellan spjälorna så jag fick mana på honom lite käckt för att få honom att röra sig framåt. När vi kommer över till andra sidan insåg jag att jag inte ville göra om manövern och gå tillbaka utan vi började röra oss över ett stort fält med måttligt med snö att pulsa i.

Efter en envis promenad över fältet landade vi till slut på en liten plogad väg. På bilden kan man skönja slottet och Klosterkyrkan långt där borta i fjärran.

Till vänster i bild kan man se våra spår som ringlar sig fram.

Ok, vi har kommit ut på en väg men vilken väg? Den här leder ner mot Vättern vet jag och mot…

…väg 50 åt andra hållet. Vi traskar mot den stora vägen som leder oss till…

… Vadstena…

…cykel och gångvägen som går parallellt med riksvägen plogas inte vintertid så vi hade ganska tung väg att gå sista  tre kilometrarna.

Den här sträckan ligger bakom oss och efter drygt två timmars äventyr låg whippet-töserna i varsin fåtölj medan Harry ockuperade hallmattan snarkandes högljutt. Han hade nog tuffast att gå med sina korta ben.