Den här veckan har jag gått äventyrspromenader med hundarna på Omberg. Idag var det helt strålande vackert väder så vi gjorde ett stopp på Omberg igen och kameran som vilat länge i sin väska kom med.
Utsikten från parkeringen.
Harry har hittat något nere i sluttningen.
Så travade vi iväg upp i skogen utmed ett skidspår och Märta-Mai och Harry kampade om en pinne.
Jag bad dem avbryta och titta in i kameran vilket dom tog sig tid att göra…
Violet spanar och ett tag ställde hon sig på bakbenen men då kallade jag in henne innan hon fick för sig att ge sig längre in i skogen.
En liten kisspaus kan man kosta på sig tänkte Vajjan.
Vi går längre och längre in i skogen och följer några spår men det blir allt tyngre att ta sig fram men inte för snabba whippets. För Tanten Olga blev det tungt så jag föreslog att vi skulle gena genom skogen tillbaka till bilen så vi tog av från den spårade stigen. Först gick det lätt och under träden var det snöfritt. Vi klev och hoppade över kullfallna träd och kom in i snöområden som var svårforcerade och till slut tog det stopp för vi kom varken framåt eller åt sidorna utan enda vägen var tillbaka. Harry kämpade på i snödjupet men plötsligt tog snön slut och vi var inne bland granarna inga spår att följa längre – vi var vilse i pannkakan. Trodde jag men hundarna som förstått att vi skulle tillbaka samma väg valde riktning och efter en stund kom vi till snöpartiet igen och se där var våra spår. Mina hundar visste precis hur vi skulle ta oss tillbaka. Jag kunde helt lita på dom och det var en fantastisk känsla att bara följa efter.
På väg ner sista biten mot bilen släppte jag whippet-tjejerna igen och dom fick lust att bara rejsa fram och tillbaka. Att fånga dom på bild i deras glädjeyra var lättare tänkt än gjort men här kommer dom…
…se upp och håll i er för här går det undan!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar