Mitt pensionärsliv…

…innebär att för det mesta vakna till en ny dag utan att ha så mycket inbokat i almanackan. Jag är med i väntjänsten i Vadstena så torsdagar brukar gå på promenad med de gamla på äldreboendet Wasagården. Idag ställde jag in för min förkylning är inte helt över. Därmed låg en hel dag framför mig som ett blankt papper. Jag fick lust att åka iväg med bilen denna vackra höstdag. Hundarna var med på noterna efter morgonrundan, morgonmål och lek i trädgården. Mitt på dagen hörde jag på nyheterna att Libyens frihetstimme är nära – en världsnyhet nådde mina öron när jag stannade på parkeringen till Ellen Keys Strand. Vi tog en annan väg än vad vi brukar efter vi vandrat en stund i bokskogen. Hundarna och jag tog vägen ner till Sverkers kapell (en gammal ruin) som ligger vid Vätterns strand (var annars?).

Mattes lilla gull släpps lös vid ruinen.

Vajjan fångar snabbt in en stooor pinne.

"Vem har gått här månne?"

"Vem bor här?" frågar sig Greta.

"Får vi gå in i ruinen matte?" frågar Harry.

Ja vi går in allihopa.

"Men Violet då vart ska du ta vägen?"

"Jag vill gå in den här vägen i stället".

När alla hundarna är inne i Sverkers kapell så blir det nosövningar genom att leta godis som jag lagt ut.

Nu går vi vidare tycker jag och alla hänger på…

…trodde jag. Som vanligt undrar Märta-Mai varför vi ska gå vidare när det är som kuligast.

"OK, jag kommer väl då men då tar jag med mig den "braiga" pinnen.

Vi passerar förbi Ombergs Turisthotell som ligger så vackert vid Ombergs södra sluttning och nära Alvastra kloster-ruin.

Det är inte bara i stan det är gott om skyltar.

Vi fortsätter kulturstigen framåt.

Ett konstigt blad får mig att stanna till. Det är faktiskt ett syrénblad. Något har gott fel eftersom bladet bildat en vacker skålform.

Eftersom jag är lös och ledig även resten av dagen unnar jag mig att köra långsamt hela den vackra vägen över Omberg.