Stora pojkarna…

…som vi mötte på stranden idag.

Här har vi Charlie och…

…den här skrattande killen heter Eddie.

Hualigen tycks Märta-Mai tänka om de båda gossarnas uppvaktning.

Alla hundarna samsades väl och det var tack vare whippet-pojkarnas artighet. Dom kunde ta ett nej för ett nej för Vajjan fräste ifrån om de var för närgångna vilket de genast respekterade.

Harry fräste efter ett tag och då ville han verkligen sätta både Charlie och Eddie på plats. Harry hade ingen framgång för han blev kopplad direkt vilket han högljutt protesterade mot. Är man dum så är man dum sa jag till Harry.

Charlie och Märta-Mai hade mest spring i benen av alla hundarna.

Stina trivdes och hon gjorde också några piruetter på Russelvis…

…och hon fräste bara när killarna visade intresse för hennes luktfläckar, "dom är mina och hör sedan!"

Harry visar upp sig…

…vart man går i världen så väcker Harry uppmärksamhet bara med sin uppenbarelse och sina blå ögon. I förrgår förundrades en man som stod med sin grävare mitt i gatan. Han hoppade ur sin hytt och frågade vad det var för en ras på Harry. Han hade aldrig sett en hund med så blå ögon. Igår gick vi på promenad och mötte två herrar och den ena mannen sa till den andre: "Titta på den, skulle inte han ha lite högre ben tycker du? Jag menar till den kroppen?" Jag stannade upp och vi kom att språka med varandra om den förunderliga fördelen med att ha korta ben. Han kunde förtälja att han hade vänner i England på gränsen till Wales där en viss ko-ras har kortare framben än bakben bara för att de ska kunna klättra upp och nerför de höga kullarna för att beta.

Idag var det en flicka som såg Harry och hon sa: "Titta vilken gullig, vilken gullig – titta pappa vilken gullig en så´n måste vi köpa!" Jag hörde inte vad pappan svarade men jag tror han var negativ till hela idén.

Idag hade jag också besök av min fina, fina vän Kristina från Linköping. Hon ville förhöra sig lite om rasen Welsh Corgi Cardigan. Hon fick tillfälle att närmare bekanta sig med Harry för han var ganska pockande med att bli kliad och klappad av Kristina. Harry visade upp sina roliga konster och några lydnadsmoment och imponerade storligen på vår käraste gäst. Kristina fotograferade oss och sanningen att säga fick även Violet och Märta-Mai visa vad dom kunde men dom fastnade inte på bild.

Se så fokuserad Harry är när han ska träna.

Kontakten är det inget fel på och Harry är alltid med på noterna om det så skulle vara mitt i natten. Det har jag visserligen inte provat men jag är säker på att han skulle ställa upp på träning. Han tycker det är såååå kul. Kul tycker jag det är att ha internet igen så nu kan bloggen bli uppdaterad lite oftare än på sistone.

Flyttbubblan

Flytten till Vadstena innebär att jag är utan TV, tidning och bredband men har radio och böcker. I februari stiger jag ut ur bubblan med allt vad det innebär.

Denna vackra soliga vinterdag passerade hundarna och jag vindkraftverket Elvina i Linköping och där var det vackert men kallt om whippetfötter.

Brrr… va´ kallt om tassarna så det är bäst att vara i rörelse tycker Vajjan-Svajjan.

Kung Bore har varit här.

Märta-Mai drog fram en pinne som låg under snön och det var ju lämpligt för den pinntokiga flickan.

Vi är nära Kinda Kanal/Stångån och dess utlopp i Roxen. Träden står på rad utmed å-kanten.

Harry vadar i nysnö och blir ren och vit i pälsen. Vi har varit i Stockholm och där är snön allt annat än vit på trottoarerna.

Vindkraftverket från ett underifrån-perspektiv och jag lyckades tyvärr kapa yttersta spetsen på den ena vingen.

En bild tagen på oss på promenad i Vadstena. Vi mötte taxen Zacco och hans matte Gun och från deras perspektiv såg vi ut så här.

Det är lätt att hitta i lilla Vadstena särskilt när det är så väl skyltat till allting. Tack Gun & Zacco för bilderna!

Favorittider…

Min bästa tid är nu med minusgrader och snö. Hundarna och jag strosar runt i vår nya hemstad Vadstena och till nya lyan kom blomsterbudet med blomster som är helt ljuvliga. Synd att det inte finns doftdator ännu.

En blomma som frusit inne.

Isblommor.

Isen ligger utmed hamnpromenaden.

Harry har vinden i sitt nyborstade hår.

Vackra Violet grunnar på något medan Märta-Mai inte fastnade på bild för hon var på språng med med en pinne i munnen och hon kryssade mellan träden så snön stod som en rök efter henne. Lite vanskligt är det att släppa hundar nära stränder där isen lagt sig. På piren är det dock en mur att forcera innan man är ute på isen.

Parafras

Titeln på dagens inlägg syftar på min omskrivning av barnboken "Anna och långa farbrorn".


"MÄRTA-MAI OCH LÅNGA PINNEN"

Märta-Mai hittade den långa pinnen nere vid Motalabron och börjar angripa den i ena änden.

Hon måste också prova den andra änden.

Nej den första änden var nog bäst ändå.

Nej, mitt åt, det är den andra änden ändå som är den bästa.

Hon försöker med nya grepp som kanske kan fungera bättre.

Det går att springa kapp med långa pinnen i alla fall oavsett vilken ände som är godast att tugga i sig.

En balansakt och tecken på yttersta kontroll visar MM upp när hon rejsar runt med långa pinnen.

En ny strategi – angrepp på mitten.

Nej nu tar hon nya tag i försöken att pulvrisera pinnen.

Violet hjälper gärna till med pulvriserandet.

Harry är behjälplig och går in för uppgiften.

Se där vad Märta-Mai lyckats med förkortningen av den låååånga pinnen.

Arbetet fortsatte en stund till men hundarna fick lämna uppdraget för den här gången för matte ville gå vidare. Mattes favoritväder gjorde att vi stannade ute i flera timmar. Vinter ca 4 grader minus och snö – det kan inte bli bättre.

Fotbollsfans…

…åtminstone vad gäller nyttjande av plan. På promenaden idag med Stina och hennes matte fann vi ett grönområde där några fotbollsmål vilade mot varandra inväntande ny säsong 2013. Fotbollsplanen låg inbjudande grön och öde med bara en nedfallen björk-gren som bröt grönskan och lite vit snö i kanterna.

Märta-Mai börjar avverka björken direkt för att utmejsla den bästa "springpinnen".

Men det var Harry som fann grenen först och visade på dess potential.

Lektanten Ingrid skyndar till undsättning.

En pinne är kastad och Vajjan tar den på lyra och drar runt planen med Stina som hejjarklack och supporter.

Märta-Mai swischar förbi med ljusets hastighet. Kameran hinner knappt registrera fenomenet. När alla hundarna har lera upp till magen och är lagom utpumpade så blir det kaffe med sockerkaka för tanterna i Pensionat Vättervågens mysiga kök och Märta-Mai somnar i knät på sin matte nöjd och belåten med livet.