Aldrig i min lilla luva…

… sa både Harry och Märta-Mai när luvorna åkte fram inför årets fotografering.

Så här såg det ut när dom inte kunde bestämma sig för vem som skulle sitta till höger respektive vänster.

Hit med godiset för bättre än så här kan det inte bli tycks dom mena. Ok det är några dagar kvar och slutgiltiga resultatet från vår fotostudio kommer att presenteras senare i en eller annan form. Fortsatt trevlig advent hörrni!

Vad händer före jul?

I adventstider följer jag ungefär samma aktivitetsmönster år från år.

Det återkommande julbordet är passerat…

… och efterrätterna var talrika men jag är mätt redan innan jag hugger in på allt det goda…

… minst ett luciatåg önskar jag uppleva och detta gulliga gäng lussade på lillans dagis.

En julshow av Östgötamusikerna proffsigt band och trevliga julsånger som alla kände igen…

… ljus har blivit stöpta…och i morgon blir det tillverkning av julgodis…

…men något julkort har jag inte åstadkommit ännu… hundarna är måttligt roade att klä ut sig och posera. Året 2012 då vi också hade våran fina Violet såg det ut så här när jag försökt ett bra tag med att få till något snyggt kort men oj så trötta och lessa hundarna var på mej vid det här laget.

Slutresultatet det året. Vi får se om det blir något julkort i år.

Mycket bonus att vara mormor.

Lilla barnbarnsflickan är intresserad av dans och på kalaset i förrgår fick hon se en uppvisning av breakdance. Efter det skulle lilla tösen visa vad hon lärt på sin danskurs på Funky Kids men hon kom av sig och började breakdansa hon med.

På dansavslutningen fick barnen träffa Funkybjörnen som fick en kram av H-B. Alla barnen var utklädda till kaniner och min lilla var en svart vädurskanin. Vilken ynnest att få vara med som mormor och på fredag blir det luciatåg på dagis.

Film på lilla kaninen innan dansuppvisningen

En sex-åring i huset!

Allra sötaste, finaste, mysigaste, Märta-Mai har fyllt sex år! Visserligen är hon ett busfrö och har flera specialiteter såsom mat-tjuveri och attacker på joggare. Det sista är en smula enerverande då joggare kan dyka upp utan förvarning på stigar och gångvägar. Gulligaste och käraste hund är hon ändå!

Så här ser den vackra ut nu när hon fyllt sex år! Märta-Mai har just motionerat en bordercollie och en mini-Aussie på fältet utanför Vintervikens konferenshotell i Stockholm. Vilken fart, vilket skådespel och Märta-Mai fick en stor publik som kunde njuta av en vinthunds urtjusiga stil och fart!

Men!!! Jag måste titta efter och blinka flera gånger!

På promenad med hundarna längs Motala ström i Norrköping i höjd med Färgaregården en massa änder på land och i vattnet. En and tar fart emot mig och den är gul!!!! Gul som en citronfjäril, kyckling ja lysande gul med lysande orange näbb. Jag har sett vita änder men knallgul aldrig.

Tyvärr blev anden rädd för mina hundar när jag gick närmare för att ta en bra bild men någonstans i bilden nedan kan man skönja den annorlunda pippin!

Den ser vit ut på bilden men den är gul! Jag lovar! Den ser ut som en and för övrigt så det här är ingen blogg-anka.

Tantolga är tillbaka till …

… sina rötter. Vi har flyttat från Vadstena och kommit närmare min barndoms skog och lilla sjö. Min familj bodde där från det jag föddes till jag fyllde sex år.

I skogen vandrade vi och plockade bär och i sjön badade vi och min mamma badade till och med på vintern. Min pappa var sjöman och var ute på de sju haven och var inte hemma mycket under tiden vi bodde vid sjön. Pappa jobbade på en båt som seglade mellan alla världs-delar när jag föddes och jag var redan fyra månader när han såg mig första gången.

Det känns magiskt och högtidligt att vandra med hundarna i min barndoms skog. Jag känner igen mig på ett konstigt plan. Typen av natur känns hemma!

Efter min syssla som heltidsmormor i Stockholm har jag flyttat hem till husse och hundarna och tänkte bli mera flitig på bloggen om nu det finns några läsare kvar efter mitt långa uppehåll.

En skogssjö som under sommaren är fylld av näckrosor ligger som en spegel mellan två bergsryggar…

… Märta-Mai hittar redan i skogen och har favoritstigar…

… Harry älskar att traska uppför bergen. Han gillar utmaningar och rör sig smidigt över stock och sten. Han vet att matte inte är fullt så vig så han kollar hela tiden att jag är med. Han väntar på mig när jag åbäkar mig uppför berg och nerför. Jag är försiktig när jag går ensam i oländig terräng. Igår följde vi en vandringsled och den vindlade iväg utmed en bergskam och jag var rädd att den skulle vara så lång så vi skulle bli fast och inte ta oss hem innan mörkret föll. Plötsligt stötte vi på en mindre väg som ledde åt rätt håll som jag bedömde det och vi hann ut ur skogen medan solen ännu var uppe.