Utomhus hela dagen men…

…Märta-Mai var klar att gå ut före mig.

Det började inne: "Nej jag har absolut inte rört datorn…

…jag lovar jag bara sitter här och…

 …tittar ut…

…det är fint väder därute kom och titta själv då matte!"  

Vi gick till slut ut och gjorde en lång, lång utflykt med bilen. Vi gick kort tur i skogen och gästade Kajsa och Pompe och en massa andra grannar på landet. Greta vacklade med på sina svaga ben och de andra rejsade järnet på sina starka ben. Greta är bättre men ändå inte men vi hoppas fortfarande på att hon ska få ny kraft när hon kan börja äta normalt.

Hemma igen men…

…inte bra! Greta mår ungefär som innan hon kom på lasarett. Hon har fått dropp och sedan små portioner diet-foder med tillsats av Canicur och FortiFlora för att stabilisera magen. Nu väntar vi på provsvar på torsdag em för att konstatera eller utesluta Addisons sjukdom. Addisons kan man få om man har fått för hög dos av medicin mot Cushings. Dessa två sjukdomar är varandras motsatser genom att Addison är underproduktion och Cushings överproduktion av hormon från binjurarna.

Kärt var det i alla fall att få hem den sköna lilla damen och jag tror hon var lite trött på dom på Valla. Husse gick på långis med övriga gänget så jag fick mysa tillsammans med Greta.

Jag dricker en kopp kaffe medan Greta vilar i utekorgen. Greta är kopplad för att undvika att hon får i sig gräs och annat jox från trädgården. Det gäller att avlasta hennes mage så mycket det går.

Greta är en soldyrkare – har alltid varit.

Harry nybadad, nyborstad och poserar glatt när jag testar ljusförhållandena på morgonkvisten.

Märta-Mai kommer med språng mot mig men det var ju husse som kallade på henne.

Violet vill inte vara fotomodell! Hon har alltid vägrat se in i kameran. Den här bilden tog jag för att illustrera mjukt ljus. Att ljuset är mjukt ser man på eventuella skuggor – de är inte skarpa i kanten som vid hårt ljus. Den rackliga stolen hon sitter i har nog ca 70 år på nacken. Den bästa trädgårdsstolen alla kategorier. Önskade att den gick att renovera för en vacker dag faller den ihop.

Våryra på Viola-platsen

För Greta blev det ingen våryra idag för hon är kvar på lasarettet men i morgon får vi säkert hämta hem en något piggare Greta tror vi. Veterinären lät hoppfull och med det beskedet släppte vi loss och gav oss iväg med ryggan packad och bara tre hundar i bilen.

Äntligen kan Violet springa lös utan att hennes sår går upp. Nu håller det tunna skinnet över hennes "handled".

Märta-Mai har snott Pompes lilla boll som hon flänger runt med i högsta hastighet.

Vajjan tuggar sönder pinnar med sådan frenesi att det blir rörelse-oskärpa i bilden.
.

Hej hopp i galopp och med svansen som propeller.

Full fart över gräsmattan och springglädjen går inte att ta miste på.

Vi får hjälp av våra grannar att ta ner en häck och sedan elda upp allt ris emedan hundarna rejsar runt runt.

Husse instruerade mig att fotografera så det blev rörelse-oskärpa på röken genom att ställa in kameran på högt bländartal (alltså liten bländar-öppning, f20,0) och lång slutartid (50-dels sekund).

Här är det mera skärpa på röken då jag använde större bländaröppning (f4,0) och kortare slutartid (500-dels sekund).

Kärlek på lasarett

Vår lilla kärlek Greta är inlagd på lasarett, Valla Djurklinik. Hon ska få dropp ett dygn och antibiotika för det går inte att få hennes mage att bli stabil genom skonkost och Canicur. Vi får se om vi får hem henne i morgon eller på söndag för det beror på hur hon svarar på behandlingen. Märta-Mai är pigg och nyter om än lite smalare för den här magsjukan har tagit lång tid att läka. Om en vecka hoppas jag att MM kan börja träna igen.

Det känns konstigt för oss alla  att inte ha henne hemma!

Särskilt Märta-Mai saknar sin varma trygga kompis.

Liten sötnos börjar bli lite gammal men men bara lite…

… och vistas ute i skogen med alla hundvänner är det bästa Greta vet…

…näst att norpa av matsäcken! I morgon ska vi ut igen med fika i ryggan men då följer nog inte Greta med men kanske vi får hämtar henne efter vår utflykt.

Det blev Stockholm…

…igår men inte Norrköping och träning idag. Märta-Mai och Greta har fortfarande magbekymmer. Jag fick hundvakt igår så jag kunde åka på kursen och fick sällskap av min vän Mari B. som också skulle till Stockholm samma dag. En liten rackare som inte ville vara hos någon hundvakt åkte också med…

…nämligen lilla Violet. Hon är en stadshund för hon uppför sig exemplariskt i stan. Hon går vid min vänstra sida hela tiden, ingen notis om andra hundar som vi passerar. Hon hälsade på en whippet-pojke som hade samma färg och teckning som hon och hon var hur artig som helst. 

Vajjan-Svajjan på Stadsgårdskajen med Fotografiska museet i bakgrunden. Vi har gått en långpromenad uppe vid Fåfängan med den vidunderliga utsikten ut över hamninloppet och hela stan. Violet är väldigt lätt att ha med överallt. Hon anpassar sig till alla situationer och hon älskar att åka bil.

Två trutar har landat på lyktstolpen vid kajen.

Harry fyllde sex år igår och här sitter han och myser på sin födelsedag.

På kursen fick vi lära oss "allt" om ljus vid fotografering. Mån om att göra mina läxor så började jag idag med att prova att fotografera i motljus. En klätterhortensia där gamla torra blommor hänger kvar på kvisten samtidigt som nya blad är på väg att slå ut för en ny blomperiod. Bästa tiden på dagen ur ljussynpunkt vid fotografering sägs vara vid gryning och skymning. 

Nu är frågan…

…om det blir någon kurs för mig i morgon på Fotografiska? Två hundar har magproblem – något som går? Greta och Märta-Mai är svältande idag men ska börja med skonkost och små matportioner i morgon. Blir natten orolig så åker jag inte till Stockholm.

Ramslöksoppa med varmrökt lax och ägghalvor bestod husses och mattes lunch av denna kulna vårsöndag i april. Ramslök smakar som en blandning av gräslök och vitlök – mycket gott!

I morgon är en högtidsdag för då fyller Harry sex år men vi skjuter upp firandet några dagar till när alla med säkerhet kan äta allt. Harrys födelsedagsblomma får bli blåsippan.

Gissa utflykten!

Rätt gissat, den gick till Omberg igen!

Den magnifika utsikten från fikabordet.

Utsikten åt andra hållet.

Vi gjorde en nedklättring till Älvarums udde. Vid den här platsen kommer man ända ner till vattnet och det går att bada här.

Ramslöken växer i mängder över hela Ombergs sluttningar ner mot vattnet. Som hundägare har man ju alltid påsar med sig så i morgon blir det vårlig soppa på ramslök till lunch.

Stranden vid Älvarum är väldigt stenig så badskor i packningen är att föredra.

Nu drar vi iväg bort mot Storpissan. Platsen heter faktiskt så och det beror på att många bäckar har samlats till en och rinner ut i Vättern med väldig kraft så det ser ut som en jätte som……hmmm.

En gran som slår knut på sig själv.

Bäcken som leder ner till sjön. Vattnet är kristallklart och går att dricka.

Fast kanske inte direkt där Harry går och sörplar.

Att vatten kan vara så gott!!

Ganska våt hund men otörstig.

Bäcken i sin slingriga fåra är nästan framme vid sjön men vi går nu uppåt i stället.

Många rotvältor ligger som monument efter stormar som rasat över Omberg.

Många skyltar finns så att man inte kan ta miste på vart man ska gå om man vill skåda den mäktiga Storpissan. Nästa gång kanske vi tar oss hela vägen ner dit men vi ville spara Greta från alltför lång promenad. Hon klarar att gå 5 kilometer men längre vill vi inte utsätta hennes alltmer svaga ben för. Greta älskar skogen och det ser man på hela hon för hon blir så pigg och framåt att gå över stock och sten och på mjuka upptrampade stigar där vitsippor, blåsippor och lungört kantar vägen.

Hos Nationalskalden

Ingrid och Stina ställde upp på en av mina fotograferingsuppgifter och stället vi valde  att åka till var Övralid där Werner von Heidenstam bodde. Vi hade lunch och kaffe med och kyckling-tuggisar till hundarna. Varje gång man besöker Övralid blir man överväldigad av den vackra platsen och omgivningar

Igen fick hundarna vänta medan Tantolga skulle experimentera med kameran och olika objektiv.

Men vad är det här kan man undra? Ska hundarna ligga och vänta också när tanterna ska äta? Ska det vara nödvändigt? Vacker utsikt har dom i alla fall. Vi sitter vid kaféet Farfarsstugan som inte öppnat ännu.

Goda tomater hade vi fört med oss i utflyktskorgen.

Sluttningarna översvämmas av blommande scilla. Vi packade ner maten och äntligen blev det dags för skogsrundan som hundarna väntat på hela tiden. Så vackert i skogen och Greta springer så piggt och glatt. Jag har inte hjärta att lämna henne hemma trots att hon igår kväll verkade ha väldigt ont i sina ben. Hon fick ju gå ganska långt ill Birgittas Udde så det betalade sig med smärta. Greta sov dåligt i natt och "hässjade" och darrade i hela kroppen. Jag tolkade det som smärta men jag vet inte. Nu på kvällen verkar hon i alla fall inte ha ont så dagens runda tog inte lika hårt på krafterna kanske. Jag tror dagen har varit bra för Greta. I morgon börjar Harry på agility igen. Vi tävlar inte utan har det som en rolig aktivitet bara.

Fotosafari en vanlig dag

Långpromenaden gick till Birgittas Udde som ligger ca 2 kilometer från den här skylten.

Jaha, så är det dags igen för matte att fotografera några objekt med kort skärpedjup som åstadkommes av att gå när objektet, använda stort bländartal och lång brännvidd. Alltså en av uppgifterna till nästa kurstillfälle på fotografiska. Hundarna är lagom roade av mattes sökande efter effektfulla foto-objekt.

Närbilden här på Violet är ett exempel på kort skärpedjup.

Ännu en väntestund för nu har matte hittat något verkligt intressant men som inte avslöjas här! Matte tror att hon fått till "den" bilden! Den som ska granskas av lärare och kurskamrater och nagelfaras in i minsta detalj både vad gäller teknik och komposition.

Nu lämnar jag läxan och bara njuter av naturen och hundarna. Vi är framme vid udden där den Heliga Birgitta bodde med sin man under tidigt 1300-tal. Ta en närmare titt på stenarna vid strandkanten så upptäcker ni att en av stenarna rör på sig för det är Märta-Mai på expedition efter sork eller annat spännande.

En olycksbådande himmelsbild med snömoln i fjärran och mycket riktigt så for vi senare från solen till snöväder när vi kom in i Motala igen.

Än så länge är det soligt och skönt att vara så Harry bjuder in Märta-Mai till närkamp…

…vilken hon inte är sen att haka på. Harry får skylla sig själv om han får svårt att freda sig…

…"jag ger mig…

…jag ger mig, sa jag ju"!

Violet vilar ut på det mjuka gräset. Hon får helst inte springa lös ännu för hennes sår är inte helt läkt.

Märta-Mai har undersökt slottsruinen från 1300-talet

Harry har också undersökt byggnadstekniken från medeltiden.

Harry fann också flera sköna gölar med gyttjebotten att sörpla runt i.

Så vackert på ytan men uj, uj så svart och geggig botten. Det avspeglade sig i Harrys päls efter hans dopp i det våta.