måndag 31 december 2012

Vikten av vatten vid Nyårsvaka

Tanken var att fira nyår i sommarhuset men vi har på ett brutalt sätt fått erfara vårt beroende av vatten och att vattnet befinner sig där man vill att det ska befinna sig. Sommarhuset är paradisiskt när det gäller frid från allt vad smällare och fyrverkerier heter. Vi brukar fly till landet men i år gick det inte av vatten-mekaniska orsaker. Greta var den hund som kom i chock av smällare men Violet och Harry har aldrig reagerat och inte Märta-Mai heller så det ska väl gå bra att vara hemma i stan.

Nedan följer några bilder från Nyåret 2010 när vi sände iväg svävande lyktor över Vättern ovetandes om att man måste ha tillstånd för att skicka upp lyktor eftersom de kan störa flygplan.










Snart svävar år 2012 iväg som en prick, en innehållsrik sådan, och lämnar plats för det nya året 2013.

GOTT NYTT ÅR  önskar vi er i Tantolgas blogg-läsarskara!!!

torsdag 27 december 2012

Ut med solen hem med månen

Dagarna är fortfarande korta trots att det blir allt ljusare nu.


Vi traskade på runt Råssnäsudden medvetna om att vi kom ut lite sent idag.



Efter en timme gick solen ner vid hundbadet i Pariserviken…



… och månen var redan uppe en bra bit…



… och lyser snart upp skidspåret som används flitigt av både stora och små skidåkare…



…månen följde oss hela vägen hem.

onsdag 26 december 2012

Avslappnat

Julhelgen som snart passerat har gått i fridens och lugnets tecken. Husse, hundarna och jag firade vår julafton helt själva.


Bilden på en sovande Harry är den som bäst visar hur pass avslappnat läget var hela dagen.

Juldagen åkte Vajjan och jag för att besöka släktingar och fira min allra käraste lilla-systers födelsedag. Husse var en smula krasslig så han tog hand om de andra hundarna medan jag frotterade mig med bror, syster, svåger och systerdöttrar med respektive. Resvädret var inte det bästa men vad gör man inte för att komma fram till dukat festbord med helstekt kalkon i Södertälje. Violet och jag tog promenader och lyckades nästan villa bort oss varje gång vi gick ut.



Systerdotter T nyss hemkommen från London och ett besök på en pub med namnet Holborn Whippet där man kunde få sig en Whippetburgare. Hon var påpasslig och tänkte på sin gamla moster och fotograferade menyn. T garanterar att burgaren var av nötkött vad annars? Violet och jag har nyss anlänt hemmet och MM som har saknat sin matte ligger hoprullad som en kringla i mitt knä så det är lite besvärligt att skriva så detta blir allt från oss till nästa gång vi hör av oss på bloggen. Ha en strålande fortsättning av veckan och ta det lugnt på vägarna om ni är ute och åker.

måndag 24 december 2012

Jul-illustrationer

Till er alla från oss alla……här kommer några bilder som illustrerar försök till julkortsmotiv ur vilka jag tvingades välja ett.


Vi började i soffan med mössor och halsduk och tröjor på. Märta-Mai har redan tappat mössan.



Vajjan och Harry skäms ögonen ur sig med knasiga mössor på.



Alla mössor av men Harry vill krypa ur halsduken också.



"Jag vill inte sitta i soffan för det är inte min stil", säger Harry



Ok, vi försöker arrangera något vid öppna spisen då. "Alla redo?"



"Alltid redo", säger Märta-Mai. Violet har givit upp!



"Vad vill hon egentligen? Kan du tala om det för mig", viskar Harry till MM. "…hon vill bara att vi ska sträcka upp oss lite", viskar Märta-Mai tillbaka.



"Så här menar du?" ……"…ja fast då måste Vajjan vara med också annars är inte jag med heller!"



"Usch vad sura vi blir på det här nu!"



"Kom an nu tjejer vi måste gaska upp oss för mattes skull", säger Harry.



"Ok, matte blir det bra så här då?" "Nehej inte det nä!"



" Men i alla fall så önskar vi er alla en RIKTIGT GOD och FRIDFULL JUL!!!

lördag 22 december 2012

Vandring i julkort

Hundarna och jag tog en lång vandring uppe vid Övralid. Inte en levande själ mötte vi i skogen som var helt tyst, snöflingorna föll och de snö-tyngda träden och den täckta marken dämpade alla ljud. Det var som att befinna sig mitt i ett vackert julkort där friden var total. Whippet-töserna fick komma loss en liten stund och de for som raketer fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram…och tillbaka. När de flämtade av spurtandet blev kopplade igen tassade vi fram mitt i skogen men på en plogad småväg.


Nära bilen började hundarna känna av en närvaro men de såg ingenting men det gjorde matte.



Rudolf och hans kompis tog det lugnt och spanade in mig med kameran…



…men tog till flykten efter en stund. Helt ljudlöst försvann dom och hundarna uppfattade aldrig de båda skönheterna som äger skogen där vi bara är besökare. En mäktig känsla infann sig.

Hundar på skaren

En tur till landet i strålande solsken för en stund. Vi kollade till huset och vandrade i skarsnö ner till vår lilla hamn och skogsstigen – puh så jobbigt för tanten men hundarna var glada. Harry sprang lös i skogen och skaren höll så han tog sig fram lätt.


Hamnen idag i vinterskrud…



…och solen bryter igenom molnen.



Harry krafsar fram godsaker under snön…



…och Märta-Mai söker efter något som ligger djupt fördolt…



…och Violet scannar av den andra sidan båtrampen…



…undras vad det är där nere…



…vad söker du Märta-Mai tycks Vajjan undra…



…aha, en pinne som sitter fast-kilad…



…Märta-Mai har givit upp kampen att få loss pinnen…



…men ger sig på en ny pinne…



…få se nu då – åhej……åhej……



…där fick hon den och riskerar genast att förlora den till Harry som har förhållit sig avvaktande…



…Vajjan vill också ha en pinne men nu vill matte vandra vidare in i skogen och vi tar vägen förbi vår badklippa…



…kyligt på höjden…



… en fiskebåt är ute…



…och där nere till höger brukar vi bada men det dröjer nog åtta månader till det är varmt i vattnet igen.



Det var tungt att ta sig fram i skogen där ingen gått före oss men när vi kom fram till golfbanan bedömde jag att skaren höll för ett whippet-rejs. Ovanpå skaren låg ett tunt lager nysnö så lite grepp fick dom när dom stack iväg som två röda prickar. Jag blev lite orolig för det dröjde nästan 10 minuter innan jag såg dom igen. Många tankar flyger genom hjärnan och det värsta skulle vara om dom hade fått upp någon hare eller rådjur.




Harry undrar vart dom tog vägen.



Här kommer dom tillbaka i full fart men Märta-Mai kommer efter och verkar springa lite ojämnt. Jaha, tänkte jag nu har det hänt något…



…men nej då. Jag tittade igenom töserna och dom var helt oskadda – inga sår men jag tror att Märta-Mai har sladdat och sträckt sig men det gick över innan vi anträdde återfärden. Jag orkade inte spåra mera så vi tog oss i våra gamla spår tillbaka till huset och bilen. En härlig tur i Guds fria natur – och vi njöt som tokar alla fyra. När vi skulle åka hem kom Kajsa och Pompe som hade varit i sin stuga och kollat mus-fällorna. Det är tydligen ett mus-år i år men än så länge har inte vi haft någon mus inne.

tisdag 18 december 2012

Dirigentens årliga dilemma är…

…ett med jämna mellanrum återkommande uppdrag; nämligen att kreera julkort.

Motivet är alltid givet – våra hundar. När jag tar fram tomteluvor, halsdukar och randiga tröjor så vet hundarna vad klockan är slagen. Utklädning och förnedring tänker dom och särskilt Harry som aldrig annars hänger med öronen eller ser ytterst bekymrad ut. Han kan inte smila upp sig för min skull. Det är omöjligt att få honom att se käck och glad ut. Violet som alltid tycker illa om att posera tittar bort och stryker sina vackra öron tätt utmed huvudet. Märta-Mai som alltid försöker göra som matte vill om hon bara har godis att langa kontinuerligt, spetsar öronen och väntar på att sensationen ska vara ett faktum. Ibland lutar hon huvudet på sned för att försöka tolka det som samtliga hundar undrar över: "Vad ska detta vara bra för? På vilket sätt gynnar det mig att sitta på konstiga ställen med tomteluva på?"

För att blidka hundarna så slapp dom luvorna och halsdukarna och jag fick till några smått galna bilder på hundar, som i vanliga fall sitter fint bredvid varandra och ler in i kameran (nåja inte Vajjan så klart) som vid dessa tillfällen krumbuktar än hit och än dit. Resultatet av dirigentens möda får ni vänta på till julafton.


Betydligt lättare är det att dirigera de små ängla-musikanterna i trä och ställa dom precis så som jag vill ha dom. Den lilla orkestern åker fram varje år vid advent. De har blivit mer och mer hindrade att spela med åren då instrument har försvunnit och dessutom har dom tappat några vingar och armar men förgyller vardagen gör dom ändå.

fredag 14 december 2012

Rakethundarna


Det började med hundvården: tandkollen=koll av tandstatus och eventuell borstning eller skrap av tandsten, pälskollen= koll av pälsstatus och borstning av Harry, öronkollen=koll av öronstatus och eventuell rengöring, tasskollen= kloklippning av 52 klor och tass-salva på samtliga trampdynor. Sedan ut i snön.



Kallt om de små tassarna när man står stilla: "…tänk att kunna stå på ett ben i taget som en människa det vore något", tänker Vajjan-Svajjan.



När jag skaffade Greta och hon satte av en gång då vi hade publik, var det någon som kallade henne – Rakethund! Det bästa idag var nog att kuta som en raket för att inte få köldkramp i tassarna. På promenaderna småsprang vi för att hålla värmen. I trädgården sprang alla inklusive Harry som raketer.



Här bär det av för att runda busken.



"Vajjan tog min leksak så hjälp mig då", gastar Harry



Här är det en Märta-Mai som kör så det ryker!



Två fartvidunder…



… Violet ensam…



…stannar upp och tar sig en snötugga. Hon är alldeles "sockrig" av snön som fryser fast i pälsen.



Märta-Mai står aldrig stilla om det inte är nödvändigt…



… medan Harry och Violet är mera filosofiska…



…men bara ibland…



…ibland som sagt för här kommer flygarhunden Harry.



…och Tantolga kan också saker. Nog för att jag har flera utbildningar och har kunnat titulera mig både det ena och andra men att jag skulle starta företaget Olgas Design har jag inte kunnat föreställa mig. Idag fick jag mottaga en försändelse. Jag fick förklarat för mig att paketet skulle komma fram i raketfart om det var adresserat till en firma så för en dag hittade avsändaren på att jag hade ett Design-företag. Varje dag har sina poänger även om de på ytan verkar enahanda.