Traska runt i Vadstena

Det var premiär för höstens högläsning på äldreboendet. Jag läser högt för ett fantastiskt härligt gäng äldre pensionärer mest damer men idag var tre herrar närvarande. Det blir alltid livliga diskussioner efter läsningen och de gamlas egna berättelser från gamla tider eller nutid avlöser varandra. Jag blir lycklig av att läsa för denna tacksamma, genomkloka och engagerade grupp människor.

Det vackra höstvädret inbjöd till lång promenad med hundarna kring Vadstenas hamn, strandpromenaden och Slottsmiljön. Hundarna hade sovit i bilen medan jag läste och drack kaffe.

Hundarna har fått syn på en husse med en jättehund av obestämd ras som närmade sig. I detta ögonblick förbereder dom sig på att skälla ut nykomlingen som inte skulle gå här enligt mina hundars förmenande.

Hundmötet gick bra trots allt på den smala piren för jag kastade ut lite hundgodis att leta efter.

Den långa piren med gästhamn och den gamla fyren längst ut.

En liten ångbåt ligger förtöjd i vallgraven som omger Vadstena slott.

Förbindelsen mellan Vättern och vallgraven

Stenmuren utmed motsatta piren bjuder på intressanta dofter.

En spännande håla att undersöka. Kanske bor här en mink?

…mmm…den här gamla ihåliga stubben kan gömma allehanda godis eller hur?  Greta och Harry samarbetar kring undersökningen av stubben. Vi traskar vidare till solen går ner och åker sedan till Olle för en språkstund och för att tända nya ljus. En helmysig eftermiddag i Vadstena är till ända så nu väntar kvällsmålet hemma i Motala.

Teaching class…

…temat på de avslutande dagarna på Hundens Hus i Stockholm. Två tuffa intensiva dagar har det varit för Märta-Mai och mig men oj så nyttiga främst för mig som fått träna att både lära in ett nytt moment med en annan hund än min egen och samtidigt bli instruerad av en kurskamrat och alltid lika alerta och kunniga lärare Cilla och Lotta. Jag fick också instruera en kamrat som skulle lära in ett nytt moment för Märta-Mai. Det nya momentet/konsten var att hundarna skulle "sitta och snurra runt utan att lyfta rumpan". Det jag lärt mig av detta är många saker t ex, det finns inte bara ett sätt att lära in på, ett tillvägagångssätt passar inte alla hundar + att jag fick många insikter om mig själv och mitt eget agerande i träningssituationer. Lite tungt och jobbigt låter det när jag med få ord ska försöka formulera vad vi varit med om så min sammanfattning blir – en alldeles fantastiskt lärorik och rolig kurs. Vi fick händelsevis träffa och lyssna en stund till "gurun" Bob Bailey som var i Stockholm tillfälligt på sin väg hem till Texas, USA. Alla som sysslar med klickerträning vet vem han är. Han berättade de mest fantastiska anekdoter om inlärning och djur från sin otroligt långa erfarenhet bl a, om användandet av tränade djur inom underrättelsetjänsten. I Sverige kommer  han att hålla sin sista kurs/camp  – Chicken Camp – under nästa år. Då får man lära sig att träna höns att utföra allehanda konster – vilken utmaning! Eller hur!!

Jag är så otroligt stolt och glad över min lilla Märta-Mai som sköter sig strålande i undervisningssammanhang och i sociala situationer i storstaden i mötet både med nya människor och andra hundar.

De andra älsklingshundarna då? Vem tog hand om dom? Jo husse en av dagarna och så min kära vän Ingrid som inte räds att vara hundvakt åt tre av mina hundar tillsammans med sin egen lilla Stina den andra dagen. Både husse och Ingrid får lov att ställa om i sina arbeten så Harry, Violet och Greta får bästa tänkbara omsorg när Märta-Mai och jag drar till storstaden. Utan den hjälpen – ingen kurs för Tantolga.

Ingrid badar med lika badtokiga Märta-Mai, Violet, Stina och Harrry. Greta gillar inte att doppa tårna i böljan hur blå den än är.

Kolla mitt färska diplom.

I morgon bär det iväg…

…för sista kursdagarna på utbildningen till Klickerinstruktör. Märta-Mai och jag åker tidigt till Stockholm och Hundens Hus medan de andra hundarna åker tidigt med husse på olika jobb.

Vi var på stranden som nu är tillåtet att ha hundar på sedan den 15 september. Nu börjar den härliga perioden med strandpromenader i Motala. Lite bilder blev det allt i det ganska blåsiga vädret.

Hela gänget undrar varför de ska stå så här. Det syns inte en enda kotte på hela stranden.

"Smaskig pinne vi hittat matte!"

"Den vill jag ha för mig själv!"

"Ha, ha… jag har en egen pinne"

"Hej! Kommer det någon?"

Tantolga pekar med hela handen…

Omberg en vacker höstdag och lördag vilket betyder utflykt med "ryggan". Fullt med folk på Ombergs hjässa och så vi husse, Tantolga, alla fina hundarna och två vänner utan hund.

Greta är alltid intresserad när matsäcken dukas upp. Senare smet hon iväg snabb som en iller till ett annat sällskap som dukade upp sin matsäck och där fick hon bättre napp. En liten pojke bjöd på sin macka till en hungrig hund som inte får någon mat hemma (det är i alla fall det hon brukar säga till andra. Det slår aldrig fel dom bjuder henne på mat) .

Det relativt nybyggda och i mitt tycke extremt fula utsiktstornet. Det skämmer hela platsen och dominerar ja upptar hela utrymmet i all sin anskrämlighet. Ni märker att jag inte skräder orden. Det är inte ofta jag tar till kraftord men detta torn på denna underbara plats stör mig så in i norden!!!!!!!!!! Husse tycker att jag är en snobb som blir så upprörd.

Husse plåtade mig i smyg när jag står och orerar om det fula tornet för alla som vill höra på. Jag pekar med hela handen som betyder – riv eländet omedelbart!!. Notera att jag blundar för jag vill inte se på hm, hm……tornet.

En dag för tankar

Idag klockan 18.00 har Olle varit död i 10 år. Saknaden går aldrig över. Greta var med när han dog och hon är med oss fortfarande.

Tramsiga matte

"Idag fick vi skjutsa Harrys matte till tågstationen i Mjölby. Harry blev ganska ledsen som vanligt när hans riktiga matte ska lämna honom. Fast lite van är han att hon åker och kommer. Jag, Märta-Mai muntrar upp honom med lite skämt, te x blev han förvånad då jag jagade en katt. Allt var mattes fel för hon bara släppte ut mig ur bilen på uppfarten och jag kikade ut på gatan och där var den –katten alltså. Jag passade på att jaga den några varv utmed gatorna här hemma och grannarna tyckte det såg kul ut. Harry stod dock med lång näsa för han trodde inte att han fick jaga katten. Det fick väl inte jag heller men …när tillfälle bjuds så får man väl hänga på eller…? På bilden här ovan sitter jag på en stock  och matte var tvungen att tramsa med kameran då – suck, jäääsp. Om jag ska vara riktigt ärlig nu så har jag lite ont på ett ställe på en trampdyna. Jag fick ett litet sår efter kattjakten och det svider en smula så jag är ganska nöjd med att slippa rejsa runt här".

"Jaha ja är det kameradags igen? jag skulle ju bara balansera lite här på stocken i Stocklycke hamn. Jag, med det vackra namnet Violet, är på en skön promenad med matte och hundkompisarna på Omberg idag. Jag har fått gå lös här ett tag men så råkade jag bara hoppa in vid grillplatsen för det luktade så gott där. Det fick jag inte för matte så kopplet åkte på igen". 

"Bäst att jag Harry håller koll på den där turistmänniskan som närmar sig för Tantolga min bonusmatte verkar inte bry sig. Ska jag skälla till lite eller…? I kväll ska jag vässa formen för min tränare vill att jag ska börja tävla i Rallylydnad". 

Uppgränna till Brahehus

Lördag och utflykt ut i det gröna i det vackra höstvädret. HM är på kort besök i Motala och Harry viker inte från sin mattes sida många minuter. Vi åkte den vackra vägen utmed Vättern ner till Uppgränna för att därifrån klättra upp till ruinen av Brahe-hus en rejäl bergsklättring blev det men väl framme är det värt mödan med råge. Det enda ledsamma är det dock att folk slänger så mycket papper och skräp kring sig vid en så vacker plats. Att det ska vara så svårt att ta med sina sopor!

Utsikten på väg upp där man ser norra spetsen på Visingsö. 

Vi gick den urgamla vägen där dom som byggde "Sommarstugan" Brahe-hus fraktade allt material till bygget. Vilket oerhört imponerande företag! Jag var glad åt att det bitvis fanns räcke att hålla sig i för att frakta själva tanten uppåt.

Kolla vilken "barre" Per Brahe byggde till sina gäster!

Kajor och duvor huserar numera fritt i ruinerna.

Ruinen repareras här och där och återigen påminns jag om hur annorlunda det måste ha varit att bygga på den tiden mot i våra dagar. 

Harry var med på klättringen och han sprang smidigt uppför den branta smala stigen med alla dess vindlingar.

Märta-Mai var också med och hon anstränger sig inte särskilt för att få öronen rätt såsom är önskvärt på en Welsh Corgi Cardigan som Harry.

Vajsan-Svajsan var också så klart med. Hon vill inte lämnas utanför en millisekund för då gnäll-skriks det så det skär i hjärtat på den mest hårdhjärtade person. Lilla gullet!

Vem är det här då? Jo, lilla söta Geti-Geti Greta som klättrar som en stenget pigg på alla äventyr.

Märta-Mai spanar på en tysk hund som turistar kring Brahe-hus.

Innan vi började vår klättring köpte vi äpplen att äta på vägen. Greta som är frukt-, och bärälskare lät sig väl smaka.

Kvällen tillbringade vi i Borghamn på Gyllenhammars Värdshus där vi åt en helt fantastisk middag och spisade jazz därtill. 

En bild på Brahehus från ett annat år och tidigt på morgonen. Bilden är taget ungefär från parkeringen där vi började vår uppstigning. Vandringen upp till ruinen härifrån tog oss en halvtimme.

Vardagen rullar in…

…med promenader med hundarna och träning i Agility och Rallylydnad för Harry och Violet.

Ibland delar jag upp promenader och går med bara Märta-Mai och Violet.

Leka med pinnar på stranden är favoritsysselsättning och i morgon är det premiär för hösten för då får man gå med hundar på stranden vid Varamobaden ända fram till 15 maj 2012.

Tyvärr har jag ingen bild från någon Greta och Harry-promenad. I morgon åker vi till Stockholm igen för att möta HM (Harrys Matte) som landar på Arlanda på fredagsmorgonen.

Återträff

I bilen på väg till Stockholm lyssnade jag på radion. Annika Jankell intervjuade Henrik Schyffert och jag hajade till över det han plötsligt svarade på frågan varför han inte vill gå på klassträff. Henrik sa att han ville inte se sina gamla klasskamrater och se hur gamla dom blivit. När jag ser dom måste jag förstå att jag ser likadan ut och det är en stor skräck (hur gammal är han egentligen 43 eller…?). Vad håller jag på med egentligen tänkte jag. Här sitter jag och känner stor förväntan för jag ska träffa min gamla kursare från min grund-utbildningen – vi gick ut för 40 år sedan!!!

Om man skulle platsa i detta gäng med vackra damer och pensionärer de flesta så kan man väl vara helt nöjd tycker jag.

Vår avslutningsmiddag för 40 år sedan var på Restaurang Ulla Winbladh på Djurgården och där var vi nu också. Vi åt en fantastisk meny med Lax och rostat bröd, Torsk med pepparrot och färsk potatis och till dessert Créme Brulé. I fem timmar satt vi bara där och mindes tillsammans och berättade var och en om hur livet gestaltat sig för oss sedan sist vi sågs. De flesta hade förstås en radda barnbarn som var älsklingsämnet för kvällen. Annars var det gamla historier om lärarna. Vi var första treåriga utbildningen i Sverige för arbetsterapeuter så vi hade inte ens en egen skola. Vi läste ämnen ihop med blivande läkare, konsthantverk tillsammans med blivande slöjdlärare och vi fick åka runt i hela Stockholm till de olika institutionerna. När vi gick ut efter tre år stod den egna skolan färdig ute vid Danderyds sjukhus. Alltså – jag hade en fantastiskt trevlig och intressant lördagskväll med "tjejerna" från skolan. Jag tror jag ska kontakta Henrik Schyffert och berätta hur ofarligt det är med återträff men man kanske måste bli tillräckligt gammal för att uppskatta fenomenet.

"Långisen" i Vadstena

"Långisen"=dagens långpromenad. Hundarna och jag tog den, i Vadstena, så världsberömda Tycklingerundan. Först gick jag på promenad med gamla pensionärer från Wasagården. Jag är med i väntjänsten och vi promenerar på torsdagar med de som inte kan gå ut själva. Efter promenaden blir det kaffestund med allsång. Alltid lika kul!!!

Hundarna satt kvar i bilen även när jag gick in på kyrkogården och tände ljus och språkade med Olle en stund.

Det lyser alltid ett ljus hos Olle och idag lyste även solen och värmde hans plats.

I början på Tycklingerundan syns Motala i fjärran med avfyrningsrampen i Varamoviken (hemska svenska torpeder har provats där).

Vindkraft och hästkraft är bättre än kärnkraft.

Ett annat torn tornade upp sig utmed vägen.

…med vad är detta? Vid Tycklingebadet, där hundar får bada, hängde plötsligt garnhärvor på tork.

Några unga tjejer från Folkhögskolans textillinje ägnade sig åt växtfärgning på stranden.

Många grytor stod och kokade.

Titta så vackert det blir!

Varma höstfärger.

Garnet sköljes i kallt vatten efter det varit i färggrytan.  För att få ur det mesta vattnet innan härvorna hänges på tork så hänger dom härvorna i handen och vevar runt. Jag fick hoppa undan vid ett tillfälle när jag fick en dusch. Rätt åt tanten som sprang omkring med kameran. Jag fick lov att fotografera och lägga ut på bloggen men valde att inte fotografera tjejerna eftersom jag inte känner dom.

En gammal bykgryta använde dom också. En sådan hade vi hemma i min barndom som mamma kokade vittvätt i.

Färdigt torrt garn fladdrar i vinden. Smart med en tyngd under torkställningen.

"Jaha här får vi sitta när matte springer omkring med nya kameran i högsta hugg". Hundarna fick vada vid strandkanten kopplade. Jag vågade inte släppa dom lösa som jag brukar här för det stod kokande grytor överallt. Det hade blivit cirkus om ett koppel hundar skulle lägga sig i växtfärgningen.

En stor båt ger sig av mot Motala hamn.

Herr kråka poserade så fint uti hagen.

Harry har hittat en ytterst intressant luktfläck och lägger sig demonstrativt ner och markerar att han tänker hålla på och nosa ett tag till.

Klosterkyrkans och Vadstena slotts välbekanta siluetter.

Kalvar på dagis. Dom går två och två med dom bruna på vänster sida och svarta på höger.

Ordning i dagiskön.

Nu kommer vi in i stan snart och passerar koloniområdet Klosterängen. Där har någon snäll person satt en vattenskål märkt "till hunden". Mina hundar låter sig väl smaka vid vattenhålet.

Någon hade lagt ut en hel rad med roligt formade morötter och rödbetor på sitt land. Denna rödbeta var gigantisk! Snart nådde vi fram till bilen vid kyrkogården igen efter att ha strosat runt några timmar.