tisdag 20 mars 2012

Trampa nya marker

Lära nya saker orsakar i regel olust hos mig nu för tiden. Egentligen är det inte riktigt sant för en ny hobby kom till mig av en slump – tova ull. Den utomordentligt trevliga handelsträdgården Hagebyhöga som ligger strax utanför Vadstena är i relativt ny regi och de har öppnat kafé och lunchrestaurang och dessutom driver de kurser i tovning, kransdekoration etc. Jag hamnade på en 4-timmars kvällskurs i tovning och därmed är lusten till kreativitet väckt igen.



Tantolga ockuperar soffan med sitt skapande av en sittdyna att lägga i en trappa för sköna kaffestunder utomhus. Greta ser utomordentligt uttråkad ut men jag tror hon kommer att gilla att ligga på den färdiga dynan och mysa. Greta som mår så pass bra nu så veterinären sa sist att ni kan väl höra av er om ett år så får vi kolla läget igen. 



Sittdynan blev klar när inte en enda liten ulltuss fanns kvar. Jag har tovat in mönstret med en särskild nål. Mönstret bara "blev" men ursprungstanken var mossa och berg. Varmt och skönt att sitta på och jag misstänker att samtliga hundar kommer att uppskatta den. 



Ny mark att trampa är fotografering och experimentera med "slutarprioritet". Ett försök att panorera (avsiktlig skakningsoskärpa) en bild på springande Harry och där jag har använt alldeles för lång slutartid och därmed blir bilden överexponerad. Vet inte om jag ska skratta eller gråta över mina staplande försök att lära mig min kamera och att ta bilder utan att använda  IA=intelligent auto?



Kort slutartid ska man ha förstås när det är ljust ute och när man fotograferar rörliga objekt. Jag missade dock panorering för då hade bakgrunden blivit suddig och hunden skarp.



Lång slutartid 1/320.



Samma objekt med kortare slutartid 1/4000. Vår lärare på fotokursen lovade att vi skulle tycka att det är helt naturligt att ställa in kameran manuellt när vi är färdiga med vår lilla utbildning. Hon jämförde med att lära sig köra bil då man tänker på alla reglage i början och när man sedan kan köra använder man reglagen utan att tänka. Jag tillåter mig att ställa mig frågande inför det scenariet när det gäller mig. I ovanstående bilder ser man skillnaden på bakgrunden Lång slutartid =suddig bakgrund, kort slutartid=mindre suddig bakgrund.


3 kommentarer:

  1. Ooo ooo oooo, Vad en liten tant kan gnoo ooo oooo

    Gissa Vem

    SvaraRadera
  2. Jag gissar att det är en närstående tant-supporter från Norrköping innehavande två Harley Davidson-cyklar. Hoppas du snart kommer ut på vägarna! Vi ses! Tanten Olga

    SvaraRadera
  3. Nu börjar denna blogg bli intressant utanför gruppen av entusisatiska hund-nördar. Jag känner mej manad att leverera en kommentar!

    Med tanke på att den övre bilden med tegelvägg har en något oskarp bakgrund tippar jag att bländaren varit större vid denna exponering än för bilden under, där teglet behåller skärpan även i bakgrunden.

    Stor bländare innebär mindre bländartal. Således är bländare 2,8 större än bländare 3,5. Ju större bländare desto mindre skärpedjup.

    Samtidigt hinner det smita in mer ljus på kamerans bildsensor (film förr i tiden) vilket gör att man måste öppna slutaren en kortare tid då för att inte överexponera bilden. Slutarens öppettid (slutartiden) mäts oftast en/x-dels sekund, t ex 1/100-dels sekund, eller 1/50-dels sekund. Detta innebär att ju högra siffra desto kortare är exponeringstiden.

    Så om man ökar bländaren med ett steg (t ex från 3,5 till 2,8) då måste man också halvera exponeringstiden, t ex från 1/00-dels sekund till 1/200-dels sekund. Detta fixar dock kameran själv om man har den i någon sorts automatisk mod.

    "Lång exponeringstid" anser man vanligtvis tider vara då det börjar bli svårt att hålla kameran still utan stativ, och gränsen går nånstans vid 1/30 sekund, sen är det omöjligt att inte darrningar syns på bilden, speciellt inte om man druckit för mycket kaffe. 1/350-dels sekund betraktas vanligtvis som kort exponeringstid och då kan man vara säker på att inte skak i handen kommer synas särskilt mycket.

    Min foto-mentor, morbror Kutte från Malmö, lärde mej att oskärpa i förgrunden var fult, sådant skulle bara förekomma bakom huvudmotivet. Dock fanns det en period i början på tvåtusentalet då maträtter skulle fotograferas med extremt lite skärpedjup, med bara några skarpa dillkvistar i mitten på tallriken och resten helt suddigt. Man hade då enligt ovan valt en väldigt stor bländare, och som följd därav en kort exponeringstid.

    Den största bländaren som lär finnas på något objektiv på någon stillbildskamera är 0,95 och det är för Leica och då kan man få in extremt mycket ljus och jättelitet skärpedjup, men en sån kostar över hundratusen med kamera, inte klokt!

    Hälsningar
    Husse

    SvaraRadera