Återträff

I bilen på väg till Stockholm lyssnade jag på radion. Annika Jankell intervjuade Henrik Schyffert och jag hajade till över det han plötsligt svarade på frågan varför han inte vill gå på klassträff. Henrik sa att han ville inte se sina gamla klasskamrater och se hur gamla dom blivit. När jag ser dom måste jag förstå att jag ser likadan ut och det är en stor skräck (hur gammal är han egentligen 43 eller…?). Vad håller jag på med egentligen tänkte jag. Här sitter jag och känner stor förväntan för jag ska träffa min gamla kursare från min grund-utbildningen – vi gick ut för 40 år sedan!!!

Om man skulle platsa i detta gäng med vackra damer och pensionärer de flesta så kan man väl vara helt nöjd tycker jag.

Vår avslutningsmiddag för 40 år sedan var på Restaurang Ulla Winbladh på Djurgården och där var vi nu också. Vi åt en fantastisk meny med Lax och rostat bröd, Torsk med pepparrot och färsk potatis och till dessert Créme Brulé. I fem timmar satt vi bara där och mindes tillsammans och berättade var och en om hur livet gestaltat sig för oss sedan sist vi sågs. De flesta hade förstås en radda barnbarn som var älsklingsämnet för kvällen. Annars var det gamla historier om lärarna. Vi var första treåriga utbildningen i Sverige för arbetsterapeuter så vi hade inte ens en egen skola. Vi läste ämnen ihop med blivande läkare, konsthantverk tillsammans med blivande slöjdlärare och vi fick åka runt i hela Stockholm till de olika institutionerna. När vi gick ut efter tre år stod den egna skolan färdig ute vid Danderyds sjukhus. Alltså – jag hade en fantastiskt trevlig och intressant lördagskväll med "tjejerna" från skolan. Jag tror jag ska kontakta Henrik Schyffert och berätta hur ofarligt det är med återträff men man kanske måste bli tillräckligt gammal för att uppskatta fenomenet.