Kamouflage-färgade Märta-Mai vilar på berghällen där vi sitter med vårt fika och våra mackor.
Min utsikt när jag ser lite till vänster…
…lite till höger…
…lite mera till höger…
…ännu lite mera till vänster och neråt berget. Nu ska jag sluta tjata utsikt och ägna mig åt närmiljön.
Min kopp med kaffe kvar.
En järnspik i bordet … varför säger man "järnspikars" när det går åt……hm, hm?
Vandringsleden är tydligt utmärkt så det är omöjligt att gå fel men här har ena pilen ramlat bort men spiken sitter kvar.
Husse med hundarna på rätt väg och ryggsäcken (trogen rygga sedan 16 år) är lite lättare.
Den utsökt vackra Afrikas lilja, växer som ogräs på bland annat Madeira, slår ut mer och mer för varje dag.
Utmed vandringsleden växte denna ljuvt vackra Maskros en vanlig ogräsblomma i Sverige. Undrar varför jag inte vårdar och uppskattar maskrosen såsom jag vårdar och gläds åt den utsökta liljan? Det finns några självklara skäl till det men visst borde maskrosens status höjas några snäpp?
Maskrosen har många saker som talar för sig tycker jag! Det är vackert att blicka ut över ett fält täckt av gyllengul vår. Det går att göra vin på allt det gyllengula. Man kan gräva upp dom och koka rötterna( har jag aldrig provat men det ska tydligen vara gott). Man kan ha de späda bladen i salladen. Helt enkelt en fantastisk växt som växer som ogräs...
SvaraRaderaKram Nina o puss från Scilla